(selection of spreads, dummy version documentation below)

con moto is the first part of a photographic portrait triptych; con moto | a due | to solo. It deals with different positions and directions that we incorporate in relation to others and ourselves. All three parts has a conceptual framework to strengthen the idea of each section. The layout in con moto constructs new compositions that did not exist before the book.

2015

Huskvarna Teater, foajéen

Den tvådelade gestaltningen “Så långt jag ser” består av en 55 kvm fotografisk tapet som löper över tre väggar från golv till tak, samt två kvadratiska pleximonterade fotografier.

View of Passing (composition #1), del 1/2 och 2/2, 2016

fotografi (C-print), silikonmontering (plexi)

281x65 cm, 112x65 cm

Detta platsspecifika verk åt Gävle Sjukhus är komponerat av bilder från ett större arbete kallat View of Passing, där Sara Appelgren fotograferat utsikter från tågresor genom hela Sverige. Som tågpassagerare ser vi sällan själva vägen eller spåren, utan istället slår vi följe med det föränderliga landskap som vi passerar igenom. 

Platsen där Sara Appelgrens verk är installerat är i dubbel mening en plats för rörelse och förändring. Verkets motivvärld knyter an till den rörelse och förflyttning som även pågår i sjukhuskorridoren: en konkret förflyttning från Förlossningen till Akutsnittsalen och tillbaka. Liksom korridoren och tågrälsen, så fungerar även verket i båda riktningarna, det följer den person som passerar det. Men verket knyter även symboliskt an till rörelse och förflyttning i patienterna och de anhörigas egna liv: från drömmen om att bli barnfamilj eller få ett syskon och längtan efter det barn som strax ska födas, till själva födseln och föräldraskapet som börjar innanför dörrarna mitt emot konstverket. 

Genom sin framåtrörelse förknippar vi resandet ofta med sökande och förväntan, i förflyttningen lämnar vi något bakom oss för att möta något nytt. Just när det pågår kanske vissa detaljer är på samma gång hyperklara som helheten är suddigt oskarp, precis som i vyn och utblicken som Sara Appelgren fört in på platsen. Solen lyser oss som betraktare i ögonen.  Naturens siluett står i skarp kontrast till den skira himlen och vi vet inte säkert om det är gryning eller skymning. På så vis förstärks såväl som fångas ögonblicket. 

Sara Appelgren har även gjort en större gestaltning på Kirurgavdelning 111A&B på Gävle Sjukhus 2011-2012. I varsin ände av den långa korridoren finns två verk som fungerar som utblickar kalladeI slutet av korridoren började vägen. Där borta. Inne i alla patientrum samt samtalsrum och några övriga utrymmen finns verk som istället utgör ett slags inblickar i en omfattande serie kalladLängst in i skogen såg jag horisonten. Just precis här.

I slutet av korridoren började vägen. Där borta.

Längst in i skogen såg jag horisonten. Just precis här.

2012

Gävle sjukhus, kirurgen.

2012 färdigställde jag ett omfattande och sammanhållande gestaltningsuppdrag till Kirurgen på Gävle Sjukhus; till 34 patientrum, 2 samtalsrum, reception och korridor. Gestaltningen består av två delar; fotografier på skogsstigar i naturlig storlek täcker korridorsändarna, samt ett 40-tal abstrakta detaljbilder med en konstruerad horisont för patientrum, samtalsrum och reception.

Verken tar fasta på åskådarens position: betraktandet på avstånd, blicken bortåt och betraktandet på nära håll, blicken inåt.

view of a passing landscape 2009

Danderyds Sjukhus, PIVA (psykiatrisk intensivvård)

View of a Passing Landscape består av ett antal utsikter från en tågresa. Bilderna är placerade i en korridor som löper genom hela avdelningen PIVA på Danderyds sjukhus. Jag tog fasta på korridorens karaktär som transportsträcka, och utgick även från avdelningens verksamhet som en plats för en tillfällig vistelse mellan ett före och ett efter. Som tågpassagerare ser vi sällan själva vägen eller spåren, utan istället möts vi av en föränderlig utsikt bestående av det landskap vi passerar igenom. Genom sin framåtrörelse och förflyttning förknippar vi resandet ofta med sökande och förväntan. Utsikten blir till en scenografi där våra känslor och tankar projiceras, och resan blir en metafor för livet självt. 

(ongoing work)